Nu har jag vart i Australien i snart elva månader, elva månader som har gått fortare än elva månader någonsin i mitt 20 åriga liv. Jag har haft det och jag har det så himla bra här borta, trivs verkligen som fisken i vattnet men självkart har det vart dom stunder som jag längtat hem något fruktansvärt. Dom värsta stunderna när hemlängtan har vart värre än vanligt är när jag har vart sjuk, då gick det inte en minut utan att tänka på sin egna säng, sitt egna hus, sitt egna land men framför allt sin egna mamma.
Första sex månaderna längtade jag hem någon gång ibland. Jag längtade hem till min familj, släkt, vänner, innebandyn och rutiner, men aldrig längtade jag hem så mycket att jag ville åka hem.
Innan jag åkte fick jag höra från många att första tiden skulle vara jobbigast, innan man kommer in i allt nytt och träffat vänner m.m. För mig var det verkligen inte så. Den första månaden längtade jag inte hem ett dugg. Allt var nytt och allt var kul. Jag upplevde nya och roliga saker varje dag och jag hade kommit till en underbar familj som hjälpte mig med allt. Den första månaden gick på en vecka kändes det som och jag levde i något lyckorus då jag inte ens "hade tid" att längta hem. Det skadade ju inte heller att man kom från ett kyligt januariväder till Australiens varmaste månad.
En annan sak som gjorde att allt kändes så lätt och bra var för att jag hade min kusin och hennes familj här, som jag snabbt kom jätte nära och har umgåtts jätte mycket med hela året. Det har verkligen vart skönt och framförallt roligt att bo så nära dom.
Men sen slog bomben ner, haha inte riktigt så illa var det men nästan. Tror jag hade vart här i 1 1/2 månad och jag blev jätte jätte sjuk. Som alltid när jag blir sjuk ligger jag i sängen och tror att jag ska DÖ, på riktigt alltså, jag tror att det är mina sista dagar i livet... typ..
Då kom allt ikapp lite och jag insåg hur långt ifrån jag var alla mina kära. Jag hade inte bott här så länge då heller så man ville ju fortfarande visa upp sin bästa sida till familjen och inte ligga hemma och va sjuk.. Kände mig dum när dom fick ringa annan barnvakt och ordna i sina scheman. Nu i efterhand så kan jag tycka att det är en självklarhet och önskar att jag inte kände så, men just i stunden mådde jag jätte dåligt och kände att jag inte hjälpte till tillräckligt. Familjen var dock alltid jätte snälla mot mig när jag var sjuk och gav mig mediciner och tog mig till doktorn om det behövdes men det känndes ändå som att jag "Svek" dom eller hur man nu säger.
Sen rullade tiden iväg, varje gång jag har längtat hem har jag tänkt på saker som jag längtat till. I början var det tex. Fiji, sen att Nicole skulle komma, Fredrik, Port Douglas, NZ, mamma och pappa, m.m. Då känns allt mycket lättare..
Men.... Efter sex månader förvandlades den där hemlängtan som kom ibland till ångest. Då började jag känna typ "Shit jag har vart här mer än halva tiden... Jag åker hem snart!!!" Hade ofta ångest och kände att tiden gick för fort. Det roliga är att jag och Fredrik plus många andra vi pratat med har haft samma dröm eller mardröm här nere. Jag berättade ofta för mamma om in mardröm innan. Jag drömde att jag vaknade upp hemma i Sverige i min säng och hade panik, panik för att jag var hemma och bara lämnat allt utan att säga hejdå.. Den första tanken var typ hur jag skulle ta mig tillbaka. Den drömmen har jag drömt fleeeeeeera gånger, och det var så sjukt när Fredrik berättade till mig att han brukade drömma det också.. Idag berätta även Joel från vårt lag att han drömt den drömmen. Undra varför vi drömmer likadant, konstigt tycker jag.
Sen mina vänner, sen när tiden började bli nära typ när det var 1 1/2 månad tills jag skulle hem då började jag längtaaa igen, då känndes det så nära och jag ville typ bara hem och träffa alla igen. Typ som att jag bara gick och vänta tills den dagen skulle komma.
Nu är det bara en månad kvar och ångesten har smygit sig tillbaka..Var lite ledssen idag att jag ska lämna allt det här som vart min vardag i ett års tid. Min familj, Petras familj, mina vänner här nere som jag kommit så nära,min bästa granne, mitt innebandylag, värmen, alla stränder, alla mammor i Toms skola, mitt rum, morgonjoggen,bananbröd alla minnen allt allt allt.. Ja.. Listan kan bli lång..
Känns så himla tråkigt och jobbigt... När jag lämnade Sverige så tänkte jag hela tiden att jag ändå snart skulle komma tillbaka och inget skulle förändrats, men nu är det annorlunda. Jag kommer aldrig komma tillbaka till det här på samma sätt.. Även fast att jag vet att jag vill tilllbaka snart igen och hälsa på...
Jobbigt är vad det är.. Som jag och Johanna sa igår, vi är födda i fel land. Det är här vi skulle vart födda egentligen, det är här våra familjer och vänner ska bo.. Inte i Sverige....
Hur som helst.. Nu har jag en månad kvar här. Den månaden ska bli så himla bra, utan massa ångest.. Mina föräldrar kommer och jag kommer ha semester sista tre veckorna, ett bättre avslut går ju inte att ha. Vill verkligen kunna njuta sista tiden och inte vara ledssen för att åka hem. Om 10 dagar åker även min närmsta kompis här borta hem, det kommer också bli tungt, men lite lättare att åka hem då också för mig...
FÖRLÅT FÖR BOKEN JAG NYSS SKRIVIT.. Var bara tvungen att skriva av mig hur jag har kännt och hur jag känner...
/ Babblarn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar